Skörhetsbedömning med CFS kan förbättra logistik på akuten

Specialistläkaren Samia Munir Ehrlingtons avhandling visar på möjligheten att korta väntetiden och individanpassa vården för sköra patienter. På akutmottagningen genomgår alla patienter en första bedömning, så kallad triage, där vitalparametrar som andningsfrekvens, puls, blodtryck och temperatur mäts. Tillsammans med sökorsaken avgör den bedömningen hur snabbt patienten behöver undersökas. Clinical Frailty Scale (CFS) är ett av de mest använda bedömnigsverkygen för skörhet. Det graderar skörhet på en niogradig skala, från mycket vital till mycket svårt skör och visar en god träffsäkerhet för att förutsäga allvarliga hälsoutfall.

– Trots detta har skörhetsskattning inte en självklar plats i akutsjukvården. Ett problem med den nuvarande riskbedömningen är att äldre personers kroppar kan reagera annorlunda på sjukdom, vilket gör att vitalparametrarna inte alltid blir lika avvikande som hos yngre, säger Samia Munir Ehrlington, specialistläkare vid akutkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping.

Möjlighet till individanpassad vård

I sin avhandling undersöker hon hur användbart CFS är i det dagliga arbetet på en akutmottagning. Resultaten visar att bedömning av skörhet med hjälp av CFS på akuten inte bara är ett sätt att bättre förutsäga risk för allvarliga händelser, utan också kan vara ett praktiskt verktyg för att förbättra logistiken inom vården.

– För patienten kan det innebära större möjligheter till individanpassad vård och tidigare samtal om vårdens inriktning. För akutmottagningen och sjukhuset kan det innebära bättre prioriteringar, effektivare resursanvändning och ett mer strukturerat omhändertagande av de mest utsatta patienterna, säger Samia Munir Ehrlington

Minskad väntetid

Resultaten visar att skörhetsbedömning med CFS i sig inte är svår, men att en stressig arbetsmiljö och ett oklart syfte med skattningen påverkar om och hur instrumentet används. En studie på 542 akutbesök visade att väntetiden, både till läkare och på akuten, minskade signifikant efter start av den kliniska rutinen. Väntetiden till läkare minskade från 44 minuter till 31 minuter och vistelsetid på akuten minskade från 352 till 319 minuter. Inläggningsfrekvensen var i stort oförändrad på 59 procent respektive 60 procent. Slutsatsen var att väntetider kan kortas för sköra patienter utan att det sker på bekostnad av andra grupper – trots oförändrade resurser.