Posttraumatiskt stressyndrom

Tvångssyndrom, 1177 för vårdpersonal

Ångestsyndrom, 1177 för vårdpersonal

Depression och ångestsyndrom, Nationella vård- och insatsprogram (VIP)

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) kan uppstå efter att en person själv utsatts för eller bevittnat en exceptionellt hotande eller skrämmande händelse. PTSD kan även uppstå efter återkommande traumatiska händelser.

Posttraumatiskt stressyndrom kännetecknas av:

• återupplevande av den traumatiska händelsen
• undvikande av aktiviteter som är associerade med upplevelsen
• ihållande förhöjd alarmberedskap
• symtom som varar under flera veckor och orsakar betydande nedsättning inom viktiga funktionsområden.

Efter påfrestande och potentiellt traumatiska händelser är det vanligt att individer utvecklar en akut, övergående stressreaktion. Majoriteten av dem som varit med om en potentiellt traumatisk händelse utvecklar inte PTSD. Symtomen kan uppkomma när som helst efter traumat, men i de flesta fall inom några månader.

Komplex PTSD har tillkommit i ICD 11 och kan uppkomma till följd av situationer som tortyr, slaveri, folkmord och motsvarande. Komplex PTSD innebär förutom kriterierna för PTSD även en bristande affektreglering, negativ självuppfattning och relationssvårigheter. Det är ännu oklart om det ska omhändertas annorlunda än annan PTSD.

Cirka 5–10 % av dem som utsatts för en potentiellt traumatisk händelse utvecklar PTSD. Vid händelser som involverar interpersonellt våld, till exempel sexuella övergrepp och tortyr, är risken betydligt högre, ibland över 30–50 %.

Tillståndet är dubbelt så vanligt hos kvinnor. Bland vuxna uppskattas livstidsprevalensen i befolkningen till omkring 3–5 %.

Traumatiska händelser som kan utlösa PTSD inkluderar:

• naturkatastrofer, allvarliga olyckor eller våldshändelser
• tortyr, sexuella övergrepp samt fysisk eller psykisk misshandel
• krigs- och flykterfarenheter.

Riskfaktorer för utveckling av PTSD är:

• tidigare psykisk ohälsa eller personlighetsrelaterad sårbarhet
• hög upplevd grad av hot eller maktlöshet under traumat
• brist på psykosocialt stöd efter händelsen
• låg socioekonomisk status och kulturellt stigma
• upprepat eller långvarigt trauma
• tidigare allvarligt trauma.

Samsjuklighet, som ofta kan vara sekundär, är vanlig och innefattar: 

• depression
• andra ångestsyndrom så som GAD, paniksyndrom eller social ångest
• substansbruk
• dissociativa tillstånd
• emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS, tidigare borderline)
• somatiska tillstånd som långvarig smärta, hjärt-kärlsjukdom och mag-tarmbesvär. 

Bland annat följande symtom är typiska vid PTSD:

• oförutsedda, plågsamma minnesbilder eller så kallade flashbacks
• mardrömmar
• stark psykisk eller fysiologisk reaktion vid påminnelser
• undvikande av platser, personer, tankar eller situationer som påminner om traumat
• minnesluckor
• känslomässig avflackning, skuld, skam, negativ självbild eller världsbild
• sömnsvårigheter, irritabilitet, ökad vaksamhet, koncentrationssvårigheter.

Fråga gärna efter:

• typiska symtom för PTSD
• exponering för traumatisk händelse
• tidpunkt för debut och varaktighet
• eventuella tidigare trauman
• samsjuklighet (psykisk, somatisk, substansbruk)
• påverkan på arbete, relationer och vardagsliv
• barndomsförhållanden, stöd i nätverk, social situation
• hereditet för psykisk och somatisk sjukdom
• tidigare behandlingar (psykoterapi, läkemedel)
• närståendes observationer.

Vid behov inhämtas information från närstående eller tidigare journalhandlingar.

Gör allmänt somatisk status med uppmärksamhet på de besvär och symtom som framkommit i samtalet. Bedöm vid behov även fysiska besvär sekundärt till traumat om dessa ej tidigare utretts. Var observant på om det förekommer tecken som talar för psykisk och somatisk samsjuklighet.

Psykisk status bör omfatta: 

• yttre observationer
• orienteringsgrad
• kognitiv funktion inklusive minne
• formell och emotionell kontakt
• grundstämning
• psykomotorik
• affekter
• ångesttecken
• psykotiska symtom
• suicidalitet.

Skattningsskalor kan användas som komplement till klinisk bedömning – aldrig som ensam grund för diagnos.

Vid diagnostik och uppföljning av PTSD kan följande skattningsskalor användas:

• PCL-5 (Posttraumatic Stress Disorder Checklist for DSM-5)
  • del A kartlägger traumaexponering, del B består av 20 frågor som skattar kärnsymtom
  • del B kan användas för uppföljning av behandlingsresultat
• WHODAS 2.0 (World Health Organization Disability Assessment Schedule)
  • mäter funktionsnivå och livskvalitet oavsett diagnos och funktionshinder
  • lång version (36 frågor) används vid kartläggning, kort version (12 frågor) vid uppföljning och kan utföras som självskattning, via intervju eller via ombud.

Mer information om skattningsskalorna finns på Sveriges kommuner och regioners webbplats:

• PTSD Checklist for DSM-5 (PCL-5) utan kriterium A, Sveriges kommuner och regioner
• WHO Disability Assessment Schedule (WHODAS) 2.0 – 12 frågor, Sveriges kommuner och regioner.

Överväg riktad provtagning vid misstanke om somatisk samsjuklighet.     

I diagnostik av PTSD bör nedanstående differentialdiagnostiska överväganden göras:

• akut stressreaktion (symtom varar i under en månad)
• anpassningsstörning (traumakriterium ej uppfyllt)
• skadligt bruk av alkohol eller narkotika.

I första hand rekommenderas traumafokuserad kognitiv beteendeterapi med exponering.

Överväg remiss till specialiserad vård vid:

• mycket svåra eller funktionsnedsättande symtom
• hög suicidrisk eller allvarligt bristande affektreglering
• komplex samsjuklighet – till exempel EIPS (borderline) eller skadligt bruk av rusmedel
• otillräcklig effekt av given behandling i primärvård.

Ge råd till patienten om att:

• undvika social isolering
• hålla regelbundna sömn- och matvanor
• avstå från alkohol och droger
• vara fysiskt aktiv regelbundet.

På webbplatsen eFyss finns information som kan användas vid rådgivning om fysisk aktivitet i syfte att förbygga eller behandla olika sjukdomstillstånd.

Sjukskrivning kan vara nödvändig hos patienter med PTSD. Undvik om möjligt heltidssjukskrivning då det är viktigt för måendet och prognosen att upprätthålla dagliga rutiner och struktur.

Behov av sjukskrivning bedöms enlig följande:

• Vid lindrig eller inte fullt utvecklad PTSD och när arbetet innebär ett socialt stöd bör sjukskrivning undvikas.
• Vid lindrig till medelsvår PTSD kan patienten sjukskrivas partiellt upp till tre månader alternativt överväg en kortare heltidssjukskrivning och trappa upp arbetstakten.
• Medelsvår till svår PTSD med psykisk eller somatisk samsjuklighet kräver ofta längre sjukskrivning partiellt eller heltid med stegvis återgång upptill ett år.
• Vid svår PTSD med uttalad samsjuklighet där patienten bedömts inom psykiatri och samtliga behandlingsinsatser haft liten eller utebliven effekt kan bedömningen göras att arbetsförmågan är permanent nedsatt.

Läs mer om sjukskrivning i Socialstyrelsens beslutsstöd vid PTSD.

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, 1177

Riskförbundet för social och mental hälsa