Samtalsgrupper är ett stöd för patienter med bröstcancer

För att hjälpa bröstcancerpatienter i sin rehabilitering har ett projekt med samtalsgrupper startats på Universitetssjukhuset i Linköping. ”Vi hade i många år sett att det fanns ett behov. Rehabilitering är viktigt, redan från det första cancerbeskedet”, säger Darija Duronja Kokic, kurator.

Samtalsgrupperna startades för drygt ett år sedan, och hittills har cirka 50 kvinnor deltagit. Vid sex tillfällen träffas patienterna i mindre grupper för att dela med sig av sina tankar, upplevelser och erfarenheter. Träffarna leds av Darija Duronja Kokic, legitimerad hälso- och sjukvårdskurator på kirurgiska klinikens bröstenhet.

– Vi har en väldigt väl utvecklad och dokumenterad process kring patienter som drabbas av bröstcancer, därför var det här ett naturligt steg för att förbättra vården för dem. Vi märkte också att bröstcancerpatienterna sökte stöttning utanför sjukvården, och därför kändes det angeläget att försöka erbjuda samtal med professionell handledning, säger hon.

Ett cancerbesked är ett hårt slag även för patientens familj och närstående.

– Vi frågar alltid om det finns barn i familjen. Tanken är att skapa nätverk mellan mammor, synliggöra barnen som anhöriga och involvera dem, säger Darija Duronja Kokic.

Skulptera i keramik

Hon arbetar hela tiden för att utveckla samtalsgrupperna, bland annat genom att patienterna och deras barn får delta i en keramik-workshop med en konstnär/bildterapeut.

– Det är cancer-rehab, men på ett annorlunda sätt. Genom keramiken kan mammor och barn bearbeta det som hänt, och uttrycka det som kanske inte går att få fram med ord. Det är också ett tillfälle att bara vara tillsammans. Många barn känner sig ensamma när en förälder blir sjuk. Därför är det viktigt att vi lyfter barnens perspektiv och jobbar aktivt med dem, säger Darija Duronja Kokic.

En av de som deltagit i samtalsgrupperna är Lina Lagerquist från Linköping. Hon fick beskedet att hon drabbats av bröstcancer förra hösten. Hon beskriver det som att kliva på ett rusande tåg. Förutom medicinska behandlingar, så skulle hon också hantera ett tumult av känslor och oro.

– Först kändes det nästan som ett dödsbesked. Att då få träffa och prata med andra i samma situation var otroligt värdefullt, och ett väldigt bra komplement till den vanliga behandlingen, säger Lina Lagerquist.

Att hon deltagit i samtalsgruppen har även avdramatiserat sjukdomen för hennes dotter, Filippa. Tillsammans har de varit på workshop och skulpterat i lera.

– Att träffa kvinnor utan hår var Filippa lite obekväm med först, men efterhand förstod hon att det inte var farligt. Vi har diskuterat mycket och öppet. Det har gjort att hon förstår mer om sjukdomen, säger Lina Lagerquist.

På väg tillbaka

I dag är hon färdigbehandlad och äter medicin för att sjukdomen inte ska komma tillbaka. Hon jobbar deltid, men ökar på arbetstiden efterhand.

– För mig blev samtalsgruppen en trygg punkt och ett väldigt bra forum. Där kände jag mig mindre ensam. För den som inte själv är drabbad kan det vara svårt att förstå vad man går igenom. Flera av dem jag träffade i gruppen har jag fortfarande kontakt med. Vi stöttade och kom varandra nära snabbt, säger Lina Lagerquist.

Text: Gustav Borg

Foto: Alfred Rombo