Region Östergötland

Ny kunskap om ovanliga benbrott kopplade till läkemedel mot benskörhet

[2022-04-01]

Läkemedelsbehandling av benskörhet kan ibland leda till en ovanlig typ av benbrott på lårbenet. Varför dessa frakturer uppstår och hur de kan följas i ett kvalitetsregister är i fokus i två nyligen publicerade studier som Linköpingsforskare har medverkat till.

Bilden visar atypiska frakturer.Bilden visar Jörg Schilcher, docent och överläkare inom ortopedi.

För drygt tio år sedan visade forskare vid Linköpings universitet att bisfosfonater i ovanliga fall kan orsaka en speciell sorts benbrott i lårbenet, så kallade atypiska lårbensfrakturer. Det börjar som mycket små sprickor som uppstår i benet på grund av belastning. Om bencellerna (osteoklasterna och osteoblasterna) inte hinner laga mikrosprickorna kan de mötas och bilda en större spricka. Då krävs knappt någon energi för att lårbenet ska gå av.

– Ett typiskt exempel är en äldre person som lagar mat vid spisen med en stekpanna i handen, vrider sig om och det knakar till. Lårbenet har gått av och personen faller ihop. Benbrottet ser väldigt speciellt ut, med en rak tvärgående frakturlinje och kallas därför atypisk fastän det är en typisk stressfraktur, säger Jörg Schilcher, docent och överläkare i ortopedi vid Universitetssjukhuset i Linköping.

– Registreringen av atypiska frakturer i Svenska frakturregistret är ganska bra. Den kan bli bättre med en enkel utbildningsinsats. Registreringen behöver bli lite bättre om vi ska kunna använda frakturregistret till att ge återkoppling till kliniker och patienter om atypiska lårbensfrakturer. Kanske kan artificiell intelligens, AI, underlätta för läkare att hitta de atypiska frakturerna i framtiden, säger Jörg Schilcher.

Viktiga att hitta
Sedan år 2015 ska de läkare som registrerar ett lårbensbrott i Svenska Frakturregistret ange om det är en atypisk fraktur eller inte. Det är viktigt att hitta de ovanliga frakturerna, eftersom behandling måste avslutas, så att frakturen kan läka och inga nya frakturer uppstår. I den första studien tittade forskarna på möjligheterna att använda Svenska frakturregistret som ett övervakningsverktyg för denna ovanliga fraktur. Forskarna fann att diagnosen var korrekt i mer än hälften av fallen och att en kort utbildning gav en mycket bättre förmåga att känna igen en atypisk fraktur. Studien är publicerad i tidskriften Acta Orthopaedica.

Förklaringar om läkning
I den andra studien, som leds av forskare i Hong Kong i samarbete med Linköpingsforskarna, presenteras en möjlig förklaring till varför de atypiska frakturerna kan ha svårt att läka. Jörg Schilcher arbetar med vävnadsanalyser av benbiopsier där benbrottet var nära, men lårbenet ännu inte gått av, något som kallas inkompletta frakturer. Dessa histologiska analyser har legat till grund för samarbetsprojektet med forskargruppen från Hong Kong. Men Jörg Schilcher menar att det är viktigt att skilja på tillståndet där benvävnaden är förändrad men lårbenet ännu inte gått av, jämfört med en fullbordad atypisk fraktur, som läker på ett helt annat sätt.

– För mig ger studien en förklaring till varför en inkomplett atypisk fraktur inte läker ihop, utan fortsätter att bli större och leder till en komplett fraktur i slutändan. Studien visar också att man kan upphäva bisfosfonaternas negativa effekt på benläkning genom att ge magnesium. Det är en väldig snygg serie av experiment som presenterar en möjlig lösning för framtida klinisk behandling, säger Jörg Schilcher, som är medförfattare till studien som publicerats i tidskriften Materials Today. Studien har också uppmärksammats i en editorial i den ansedda tidskriften Science..

Textansvarig: kommunikationsenheten

Jörg Schilchers forskargrupp samarbetar med forskargrupper i Kalifornien, Melbourne och Berlin för att förbättra förebyggande åtgärder mot atypiska lårbensfrakturer, liksom diagnostik och resultat efter kirurgisk behandling. Bland annat arbetar gruppen tillsammans med Anders Eklunds forskargrupp vid LiU:s tekniska fakultet med att ta fram ett AI-baserat stöd till mjukvara som används vid bedömning av röntgenbilder.