Region Östergötland

”Vi vårdar inte en diagnos, utan en människa”

Bild på Marita Jacobsson i skyddsutrustning

- När vi kopplade bort slangar och mediciner och hjälpte patienten att sätta sig på sängkanten och ringa hem till sin man för första gången, ja då kände jag hur tårarna rann bakom all min skyddsutrustning.

Marita ”Mita” Danielsson är chefssjuksköterska och intensivvårdssjuksköterska och delar i vanliga fall sin tjänst på lika många procent vardera. Men det var innan pandemin slog till. Sedan ett år tillbaka har hon lagt större delen av sin tid som sjuksköterska på neurointensiven, NIVA, i Linköping.

Hon tänker tillbaka på när allting började.
- Jag kommer ihåg när media skrev om första covidfallet i Jönköping. Jag tyckte att det kändes så nära. Då var det fortfarande overkligt och jag förstod inte vad vi skulle stå inför. Men sen gick det väldigt fort. Plötsligt hade vi vår första patient och sedan var allt igång.

Platserna fylldes fort på intensivvårdsavdelningen och NIVA, som i vanliga fall mest behandlar patienter med huvudskador, fick rycka in och bereda rum för fyra nya intensivvårdsplatser.
- Det var en ny patientgrupp för oss. Vi var inte vana vid patienter som är så svårt sjuka i sina lungor, säger Mita.

Frågorna var många. Vad händer? Hur skyddar vi oss? Vilken utrustning behöver vi?
- Det kändes som om vi provade oss fram på avdelningen till en början. Vi delade upp en sal med röd tejp på golvet och hade en ren yta på den ena sidan och en ”smutsig” på den andra. Vi tittade på varandra och sa ”hoppas viruset ser markeringarna och håller sig på rätt sida”.

Hon minns adrenalinpåslaget och att det kändes stort att få vara med och klara av en så speciell och annorlunda situation.
- Jag kände, och känner, stor stolthet över att som sjuksköterska ha en kompetens som gör skillnad och som är så viktig. Vi inom vården är oerhört duktiga på att ställa om och ta oss an nya uppgifter med kort varsel och under stor press.

Ju längre tiden har gått desto mer har frågorna som oroade i början av pandemin fått svar och rutinerna satt sig.
- Vi i personalen har inte ”mass-insjuknat” så vi måste ju ha gjort rätt, även då i början när vi inte hade erfarenhet av något liknande, säger Mita. Vi hjälpte varandra med allting, från att ta på skyddskläder till att lyssna på hur arbetsdagen varit. Det har skapat en samhörighet som är unik och mitt i all tragik så är just det ganska häftigt. Vi har lärt oss mycket det senaste året och har ökat både vår kompetens och vår erfarenhet.

Även om Mita och hennes kollegor längtar efter en vanlig vardag igen så vill hon inte tillbaka helt och hållet till det som var innan corona.
- Jag hoppas att vi kan ta med oss vår nya kunskap och behålla yrkesstoltheten som har blivit extra tydlig för många under den här tiden. Vi har börjat jobba lite annorlunda och inte minst har det blivit märkbart att de materiella resurserna inte är oändliga och att vi måste tänka på nya sätt, utan att äventyra säkerheten förstås.

En del som Mita saknar mycket är kontakten med patienternas anhöriga.
- Kommunikationen med dem är väldigt viktig. Vi vårdar inte en diagnos utan en människa, och när vi pratar med anhöriga lär vi känna våra patienter, som ju ofta är nedsövda, och får lära oss vad som är viktigt i just den personens liv.

Hon minns alldeles särskilt en patient. En kvinna i 65-årsåldern som varit svårt sjuk och behandlats länge.
- Hon åkte hemifrån när hon blev dålig och mannen visste inte om han skulle få se henne igen. Men hon tillfrisknade och när vi tog bort slangar och läkemedel så var hon så pigg! Vi hjälpte henne att sitta på sängkanten och till med att stå upp, och när hon ringde till sin man och de fick prata med varandra för första gången på så länge… ja, då rann tårarna bakom all min skyddsutrustning. Den känslan och den stunden kommer jag alltid att bära med mig.

Namn: Marita Danielsson
Yrke: chefssjuksköterska och intensivvårdssjuksköterska