Region Östergötland

Eva Uustal – expert på förlossningsskador

Bilden visar forskaren och överläkaren Eva Uustal.

Smärta, skuld och skam. Kvinnor som drabbats av förlossningsskador har ofta hamnat i skymundan. Men det gäller även vårdpersonalen som inte haft medel eller kunskap att kunna hjälpa till. Eva Uustal, överläkare på kvinnokliniken i Linköping och expert på förlossningsskador, arbetar aktivt med frågan och vill ändra på synen med hjälp av kunskap och information.

Telefonen ringer och Eva Uustal svarar. En patient som ska opereras nästa dag har ett par frågor i andra änden av luren. Eva ber att får återkomma efter intervjun och återgår till köksbordet i villan i Linköping för att fortsätta att prata med oss.

Hennes expertis är mycket eftersökt, både i Sverige och utomlands och Evas arbete följer henne nästan överallt. På kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping opererar hon och hennes kollegor varje år hundratals kvinnor som drabbats av skador vid sin förlossning. Samtidigt driver hon också ett arbete för att förbättra den befintliga vården, för att definiera och klassificera förlossningsskador och för att lyfta debatten i samhället.

– Det har alltid funnits en anstrykning av att inte prata om underlivet, särskilt vid förlossning. Ett argument har varit att vi inte ska "skrämma upp" kvinnor i onödan. Därför har många av de kvinnor som drabbas av förlossningsskador inte fått rätt hjälp eller ens hjälp överhuvudtaget. Och pratar vi inte om förlossningsskador, inom vården eller mellan oss som medmänniskor, kommer det fortsätta att vara någonting skamfyllt, säger Eva Uustal. Hon berättar om hur hon under sin specialistutbildning i början av 90-talet ombads att bedöma en stor förlossningsbristning.

– Jag hade inte fått någon utbildning alls kring detta, kände mig förskräckt över skadan och hur det såg ut. Jag ringde direkt till min bakjour men fick bara instruktioner över telefonen hur jag skulle göra: "Sy ihop sfinkterändarna (en bristning i ändtarmsmuskeln) med två åttasuturer".

– För mig blev det bara en pseudoinstruktion, som att det bara var att kavla upp ärmarna och att det var min tur att visa vad jag gick för.

Både kunskap och forskning saknades

Eva satte några stygn i patienten. När hon sedan gick hem skämdes hon.

– Jag kände mig dålig och fejk. Jag visste ju att kvinnan inte hade fått rätt hjälp. Och jag vågade inte vara jobbig mot överläkaren som hade bakjour. Jag borde tvingat honom att komma in.

Cirka 80 procent av alla förstföderskor får skador i mellangårdens muskelfästen som behöver sys. Tre procent av alla kvinnor som föder barn vaginalt drabbas av så svåra bristningar att ändtarmens slutmuskel skadas vilket kan leda till analinkontinens om inte rätt behandling ges. Där emellan finns det en uppsjö av skador som kan drabba alla muskler som finns i underlivet efter en förlossning.

– Jag stötte på fler och fler kvinnor vars skador helt hade missats eller där jag som svar från äldre, mer erfarna kollegor, fick höra att "den där skadan är så ovanlig". Ju mer jag tittade märkte jag att det heller inte fanns någon direkt journalföring, kirurgerna frågade inte om sexlivet eller urininkontinens, gynekologerna talade aldrig om avföringsinkontinens. Det saknades både kunskap och forskning.

Övervinna skammen

Men det är också där hon finner kraften. Driven av nyfikenhet och att övervinna skammen. Både för de drabbade men också för vårdpersonal och ge dem rätt verktyg för att kunna hantera förlossningsskador. Hon betonar vikten av att inte skuldbelägga kollegor. I stället gäller det att systematiskt utbilda, registrera skador och implementera ny kunskap inom hela vårdkedjan.

– Kunskap är ett problem. Som exempel kan jag nämna att vi inom vården använder oss av olika diagnoskoder för att beskriva skador och tillstånd. För knäskador finns det 14 olika diagnoskoder, medan det för hela bäckenbotten med alla dess muskler och senor bara finns en kod, "gammal förlossningsskada", berättar hon.

– Så även om vi i dag är mer uppmärksamma på förlossningsskador finns det inget språk som vi kan kommunicera på, fortsätter Eva Uustal. Det är ju så klart jättebra att det finns flera diagnoskoder för exempelvis knän, det säger jag ingenting om – men det visar snarare på kvinnans ställning. Underlivet ses som ett kantstött kärl när väl barnet är fött och ska vi kunna förstå vad som händer måste vi också kunna ha ett enhetligt system och kategorisera, studera och följa upp förlossningsskador. Det som inte har ett namn finns inte.

Därför arbetar hon nu med Socialstyrelsen på just sådana klassificeringar. Sedan tidigare har Eva Uustal också startat upp ett nationellt bristningsregister, som följer upp kvinnor med förlossningsskador och hon ligger även bakom en nationell bäckenbottenutbildning via webben som visar läkare och barnmorskor hur förlossningsskador kan förebyggas, hittas och behandlas på kort och lång sikt.

Samtidigt har en ökad medvetenhet bland kvinnor i sig också gjort att frågan kommit upp på bordet. Nätet och sociala medier gör att kvinnor möter varandra, utbyter erfarenheter och hörs mer och mer i medier. Eva Uustal försöker själv nyttja det så mycket hon kan och ställer upp på intervjuer eller agerar som expert. Hon finns också på bloggen "Baking babies" där hon skrivit inlägg.

– Vill man nå ut är det ett måste även om det är svårt att hinna med – men jag tror att vi forskare måste kliva utanför vår komfortzon och försöka nå ut till så många som möjligt, inte bara inom vårt eget skrå. Media har en oerhörd kraft och är ett verktyg när det gäller att förändra.

Årets Medicinsvensk

För sina insatser har hon prisats, under 2017 utsågs hon till "Årets Medicinsvensk" av tidningen Fokus, och under hösten 2018 blev hon "Årets alumn" vid sitt alma mater, Linköpings universitet.

– Det är så klart hedrande, det är de här frågorna jag brinner för och jag vill arbeta upp en tilltro för förlossningsvården. Och även om det fortfarande finns mycket kvar att göra för att kvinnor ska kunna känna sig helt trygga med sin förlossningsvård har mycket också hänt under senare år och där medvetenheten har blivit mycket större.

– Förlossningsvården i Sverige är mycket god och det vi gör inom Region Östergötland är en förebild för många på flera håll. Men vården ska ju vara jämlik över hela landet så där finns lite att jobba på. Överlag så har dock tillgängligheten för vård även efter förlossning förbättrats bara på sista tiden. Kvinnor som söker vård blir mer tagna på allvar och vi har en bäckenbottenkunnig personal i länet som är välutbildad – något som jag är mycket stolt över. Men det krävs ständig kunskapspåfyllning och det är coolt att kunna bidra till den med till exempel backenbottenutbildning.se.

Text: Daniel Windre. Foto: Kajsa Juslin. 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Forskning och utveckling, hösten 2018

Fakta om Eva Uustal

Ålder: 58 år
Bor: Linköping
Yrke: Överläkare i gynekologi och obstetrik vid kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.
Aktuell som: Årets Alumn 2018 vid Linköpings Universitet.
Fritidsintressen: "Jag jobbar i princip alla kvällar i veckan men jag försöker vara med i Akademiska kören så mycket jag kan. Jag är ute och går med katten också".